Att nappa gerbiler

  Linas gerbil Kira var den tjockaste av alla dräktiga honor vi haft. Vi väntade en rekordstor kull, med fler än sju (som är rekord hittills) ungar. Så blev det inte. Lina var hos pappa så jag skötte dem. Måndag morgon hittade jag Kira kall och död i boet. Under henne låg sex nedkylda ungar. 

Pappan ville inte ta hand om dem, sprang bara omkring. Jag tog ungarna i ett örngott, tullade in dem ordentligt, och tog dem till jobbet. Där hittade jag en plastburk med lock som jag satte varmt vatten i. Ungarnas tygbo lades ovanpå och så höll de värmen. 

  
Lina ville rädda dem till varje pris. Vi köpte mjölkersättning för kattungar och jag gav dem mat ett par gånger. När Lina kom från skolan gav hon dem mat var femtonde minut, en eller ett par droppar åt gången. Varje gång tvättade hon dem försiktigt med en ljummen fuktig tops. Då pinkade och bajsade de, så de slapp förstoppning. 

Vi letade ammor med hjälp av Facebook. Vi kom på att en bekant ofta har massor av musungar och frågade om någon av hennes möss kunde tänkas amma. Otroligt snäll kompis! Vi fick låna hem två dräktiga mushonor och fick chansen att prova adoptera gerbilungarna till dessa. 

   
 Första försöket gick inte bra. Vi förlorade en unge, den ena honan började bita på den och vi blev tvungna att avliva den. Resten av ungarna fick övernatta i Linas rum i väntan på att musmamman skulle få sina ungar. Då får mössen nämligen starka instinkter att ta hand om allt smått. 

Vi satte ungarna och örngottet i en plastburk. Då blev boets kanter höga och ungarna kunde inte klättra ur. Sedan satte vi en halogenläslampa över som värmekälla. Lite trixigt att få till rätt avstånd, men vi fick lyssna på bebisarna. De pep om det var för kallt eller för varmt. Sedan fortsatte Lina att mata var femtonde minut tills hon lade sig för kvällen. Under natten klev hon upp tre gånger för att mata dem. 

Morgonen efter hade inga musungar kommit. Gerbilungarna fick ligga i värmen under lampan och jag kom hem och matade dem ett par gånger. När Lina kom hem hade en unge dött. Musungarna hade dock anlänt, så nu väcktes hopp för de kvarvarande fyra ungarna. 

En och en introducerades gerbilungarna till musboet. Det verkade fungera. Med de fyra musungarna hade honan totalt åtta ungar att sköta. Det kan låta mycket, men möss kan få upp till fjorton ungar i en kull, så åtta borde funka. Det blev spännande att se om alla skulle klara första natten. Nästa morgon fanns åtta ungar kvar. Alla levde, skönt!

  
Lina hade åkt tillbaka till sin pappa, så jag fick kontrollera boet två gånger per dygn. Efter ännu en natt hade två ungar försvunnit. Jag är ingen hejare på att se skillnad på ungarna så jag vet ärligt inte hur många det är kvar av varje sort. 

Här är vi idag. Ungarna verkar små så jag stödmatar dem lite. De är varma och väl omskötta i övrigt. Känns inte tryggt ännu, det dröjer innan vi kan slappna av. Det är alltid en avvägning hur mycket man kan störa en nybliven mamma utan att hon käkar upp de små av stressen. Vi rör så lite som möjligt, ändå är vi där mycket oftare än vi egentligen vill. 

Vi fortsätter arbetet med att handmata, adoptera och övervaka. Håll tummarna!