Älskade unge

Barn är härliga. De är så omedelbara och okonstlade. Lina i synnerhet.

Att jag är stor är ju ingen statshemlighet direkt. Jag försöker mellan varven att bli av med min övervikt, med mer eller mindre lyckade resultat. Lina vet detta, men jag försöker lära henne att man inte ska banta när det inte behövs. Typ om man redan är hälsosam.

När jag nämnde att jag var lat tyckte hon att jag borde börja jogga. Att det var för jobbigt var inte en giltig ursäkt:
– Du kan ju börja med att gå, och sen lite längre och lite längre. Då orkar du till sist jogga!
Så sant som det var sagt.

På hundutställningen vi besökte senast syntes ett nöjt flin på hennes läppar. När jag frågade varför hon såg så nöjd ut kom kommentaren:
– Är det du som ska visa Vina?
– Jaa?
– Då måste du springa! hihihihihihihihihi

Min lillasyster Emma hade också fått någon ”kul” kommentar:
– Jag funderar på att ta en promenad.
– Det är ju bra för dig att promenera.
– Vaddå, tycker du att jag är tjock?
– Nä, min mamma är ju så HÄR fet. (Sagt utan en antydan till anklagan, ret eller minsta lilla. Bara en simpel förklaring att Emma minsann inte är lika stor som Linas gosiga mamma.)

Lina kan också fråga om annat. Igår kom Lina äntligen hem. I bilen på väg till affären lyssnade vi på Ekot. När nyheterna var slut kom den. Den obligatoriska frågan som väckts av det man nyss hört.
– Mamma, vad är en taliban?
Efter en god stunds ihopbitet fnitter kunde jag svara:
– Det är ett folkslag.
– Aha. Du vet så mycket. Det är bra.

Jag älskar min unge och det är härligt att hon älskar mig. Livet är härligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s